Det här känns bara helt sjukt, är typ mållös vet knappt vad jag ska skriva. Imorgon är det den stora dagen, jag har väntat i 13 hela år. Jag har skrattat, gråtit, jag har kämpat, jag har varit nära på att säga att ja vill ge upp men nu har jag fan tagit mig igenom alla dessa år. Jag har gått på en bra skola och en dålig skola, ja har bytt skola o bytt klass. Men dom här tre senaste åren med min lilla familj Ei08B har nog varit dem mest händelserika och minnesvärda. Vi har gått igenom massor tillsammans, både bra och jobbiga stunder, när vi hade svenska C tal för några veckor sen och dom flesta av oss valde att prata om studenten så påminde vi varandra om alla minnen vi har ihop och för varje gång som någon drog upp något bra fylldes ögonen med tårar. För vi är så jävla bra!! Det har varit många gånger då jag tänkt "Vafan gör jag här? Jag hör inte hemma bland dom här smarta matte snillena!" och idag är jag så jävla stolt över mig själv att jag kämpat på och tagit mig igenom dessa tre år av slit och allt är tack vare min underbara klass hade det inte varit för dom hade jag bytt linje redan efter första veckan! Och imorgon så skiljs vi åt och går skilda vägar, vissa utav oss hoppar på planet till utlandet för att utforska världen medans andra packar om skolväskan på nytt och skaffar sig en fet utbildning. Jag vill att studenten ska vara här nu men samtidigt så vill jag inte att allting ska vara över, min vardag kommer bli helt annorlunda framöver. Inga kompisar som man möts upp av en tidig morgon med varma leenden som genast får en piggare och på bättre humör. Men jag vet att minnen dom kommer och går men minnena med Ei08B, DOM BESTÅR och att vi ses om ett par år igen och ser vad alla har åstadkommit med sina liv.